Vandrar dom tomma stegen

och den jävligaste stunden i livet var den när du gick.

Den där Lars Winnerbäck går inte att förklara.
Han är bara helt klart bäst.
Att höra jublet när han kliver in på scen, när han börjar sjunga får mig att börja rysa i hela kroppen.
På dvden hör man iaf Lasse mer än folket.
För folket är det man hör mest när man ser honom live.
Och nån gång, nån gång i livet, när jag har tröttnat på att stå långt fram, eller helt enkelt blivit för gammal för det och inte orkar.
Då ska jag stå långt bak, för att se alla som är där, för att få höra jublet från publiken, för att få se hur det är att stå långt ifrån.
Men jag har en känsla av att han inte spelar så länge tills jag inte orkar stå långt fram.
Men vem vet, en dag när han är gammal och jag också är gammal kanske han gör en comeback ;)

Ge mig sommaren igen.
Eller ge mig ny sommar, så jag kan få uppleva honom live igen, när solen skiner och himlen är blå.
När livet är så bra så man hoppas att det aldrig tar slut.
Det är vad jag kallar glädje, det är vad jag kallar underbart.