Vandrar dom tomma stegen

Jag tror jag verkligen har gett upp.
Prata med mamma en snabbis och bara det gjorde att jag kände för det ännu mindre.
Jag tror inte ens det här är vad jag vill syssla med.
Vill jag sitta på ett kontor?
Jag tror inte det.
Jag vet inte.
Vi skulle ta mer om det sen.
Men jag vill inte tillbaks till Whirlpool heller.
Eller jag trodde nog aldrig jag skulle säga det här.
Men nästan hellre Whirlpool än logistik.
Jag hoppas jag kommer fram till ngt idag.
Mamma och jag skulle sätta oss efter tre och prata om det.
Jag får panik.
Ångesten är enorm.
Fan oxå, varför kan man inte veta ngt här i livet?

Jag vill åka bort.
Jag vill inte va här.
Jag vill veta vad jag vill med livet.
Det här känns iaf sjukt fel och inte ett dugg rätt.