En efterlängtad känsla
När jag gick hem från farmor förut tog jag vägen genom skogen. Var evigheter sen jag gick där men kom ändå ihåg när jag gick där som barn. Vägen som ledde mellan henne och farfar ner till morfar.
Började även att tänka på ödledammen som in längre finns. Stackars ödlor och salamandrar. Dom kan inte ha haft det lätt med alla oss barn och våra håvar genom tiderna.
När jag närmade mig krokhagen var det några småtjejer som spelade match i sina röda Kimstadtröjor.
En gång i tiden var det jag som stod där. Och jag insåg att jag vill ha en chans till.
Jag vill bli liten och få känna den underbara känslan av att byta om till de äckliga benskydden och de illaluktande skorna. Bli varm av solen i ansiktet och få sparka på den där förbannade bollen. Gärna få in en jävla knuff på en motståndare oxå.
Men jag vill inte ha mitt humör, en ny chans utan det.
Att få känna en av de bästa känslorna som finns. Att få gå ut på en grön gräsmatta för första gången på säsongen. Den längtan verkar visst aldrig att försvinna.
Kommentarer
Trackback
