Kyrkogårdar.
Svängde förbi farfar med ett ljus precis och insåg att jag tycker inte om kyrkogårdar. Förstår mig rätt bara, det är bra att det finns en plats att besöka för att minnas/prata med dem som har lämnat oss.
Men jag fick hugg i magen när jag va där och såg två gubbar stå ensamma vid en varsin grav. Kunde inte annat än tycka synd om dom eftersom att de va ensamma kvar. Fick tårar i ögonen och va tvungen att åka därifrån nästan direkt. Jag är så jävla känslig när det gäller gamla människor som är själva. Räcker med att jag ser dom ensamma i en affär eller va ute och gå.
Samtidigt så är det inget som kan få mig att le så mycket som när två människor är ute och går och håller armkrok eller varandra i händerna.
Trevlig lördag på er!
Kommentarer
Trackback
